Spegelöga

Ny låt - "Spegelöga" - finns för avnjutning på MySpace.

Check it out!

Nästan som reklam

Det är lite som den där yoghurtreklamen med de två tanterna som övervakar parabolantennsmontörens arbete. Den ena klagar på att han är långsam och den andra är glad att han gör det noggrant. Båda tanterna ryms inom mig. Nu borde iaf geografin vara avklarad. Över och ut.

Hijazz was crazy shit!

We was doing them guitar and we played for the masses in High Jazz with cold feet and many many came to saw us dance and sing with friends and we had party after with beer which we got from them in the bar and we played all of us also Åsa and we have pictures on them Facebook which we could should show to you but if you get our friend on the facebook group the Apoteket Apan we could show to you and we played one of our very new song that we have not even recording on the next album but it is called "your dream" and we like it very much.

Soon we have our recording album done and which we will play on the radio with many friends on the listen to it!!!

Hej, jag heter Simon och jag spelar gitarr i Apoteket Apan. Det här är mitt första inlägg på den här bloggen.

Ikväll ska vi repa på första gången för ganska länge sedan. Alla på en och samma gång. Vi ska repa bland annat en ny låt som Jonas har skrivit som är hur jävla bra som helst. Vi syns någonstans, någongång. HEJ DÅ

Norrlandic Nation on Fire!

On a day ago, we blazed them boonies in a house them call Norlandic Nation on up the Sale! We maden new songs that them shaky and went on mad on them forever. Like milk and honey to them bonez Boy! Get em up and stay around missy and we get nude and skanky all over them hell!!! Take a slow fox! Crazy whoppie!

Vi välkomnar Viktor!

Verkligen. Det har blivit så att vi behöver någon som kan ta över keyboarden från Åsa, för hon når inte fram till tangenterna längre. Vi skrev en lista på personer som vi skulle kunna tänka oss att spela med. Överst på listan stod Viktor, som bl a lagt lite percussion på alla våra inspelningar och även i övrigt varit en vän till Apoteket Apan ända sen vi började. Vi frågade, och han sa ja.


Ikväll har vi repat tillsammans för första gången. Även om vi saknade Anders, som dumt nog valt att tillbringa ett par veckor i Thailand istället för att spela med oss, så gick det fint. Viktor lärde sig alla låtarna på ett kick och är redo att stå på scenen. Snart kommer vi till din stad, inte missa!

Grattis!

Tack för god mat och en supertrevlig fest!

I väntans tider.

Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker att glädjen som sommaren ska innebära är dubbel. Min höstdepression är borta och jag jag är tacksam för det, men jag blir frustrerad av det här.

Tror att det kan ha att göra med semesterfenomenet. Barndomens sommarlov lade ribban på en ouppnåeligt hög höjd. På åttiotalet var inte växthuseffekten känd i de breda folklagren, så följaktligen regnade det inte hela sommaren. Klimatet nu verkar vara en självuppfyllande profetia: om åtta miljoner människor känner sig maktlöshet och defaitistiska så borde det ju ha någon effekt.

Eller inte. Troligen inte.

Jag menar att nu kan semestern inte bli lika bra. Den blir åtminstone aldrig lika lång. För mig personligen innebär ledighet dessutom ett dåligt samvete eftersom jag konsekvent vägrar att ha ett riktigt arbete med anställningstrygghet och betald semester.

Nå. Jag åkte till västkusten och blev regnad på. Elof, något av en mixningens nyckelperson, drog till grannlandet i öst för att frottera sig med släktingar. Jonas och Åsa är i Småland (som tvärt emot vad namnet antyder inte alls är litet, eller för den delen mer än ett). Simon leker lekar på koloni. Jon har varit uppe i hembygden och skulle sedan bestämt åka till en liten oskiftad by i Roslagen.

Jag är föga bättre. När alla kommer hem gifter jag mig, och sedan reser jag bort i två veckor.

Här i hemstaden är det tomt och en förväntansfullhet hänger redan i luften. Allting väntar på att människorna ska komma tillbaks igen så att livet kan börja.

För jag vill nog tro att det i högre utsträckning är vardagen som är livet än de korta stunderna av ledighet. Annars längtar man bort majoriteten av sitt liv. Det vore ju synd. Bättre då att forma sin vardag så att man inte hatar den och till varje pris vill att den ska gå över.

Kan det vara ett problem det här att alla åker bort så fort de blir lediga? Man kanske borde börja tillbringa en del av ledigheten hemma? Jag skulle göra det där jag inte hann med för att jag jobbade. Umgås med försummade vänner. Repa med försummade band. Eller bara märka att hemkvarteren luktar annorlunda när det är varmt och man är ledig.

Härliga dag!

Idag, den tjugofemte Juli år tjugohundrasju, har Apoteket Apan blivit klara med inspelningen av sin fjärde samling sånger. Sånger som kommer att beröra, beröva, bedöva och berika.

Idag har jag spelat in rytminstrument, de som fick vara med och leka var:



Röda obekväma tamburinen, rasslande äpplet, flygplanscolaburken, rosa ägget från Kina, jultomtebjällran, svarta tamburinen från repan och den lilla tejpade korgen med några hårda kulor i.

Jag började med att lägga till mer (svart) tamburin i reffen och rassalande äpple i verserna på "Processen, livet, byråkratin". Sedan fick "Zinkensdamm" en dos av flygplanscolaburk och jultomtebjällra, som sedan kom att låta mer som stjärnor.
Jag gick igenom "Skell hell" och kände att det inte behövdes något mer pynt. Låten "Ska det va så svårt, då?!" fick en dos av röd tamburin, det blev rätt mycket där och det behövdes, den röda och den svarta tamburinen (som Åsa tidigare hade lagt på några låtar) trivdes bra ihop. Sist ut var "Den fula ankungen" som egentligen heter något annat. Den behövde både röd tamburin, rosa ägg från Kina och liten tejpad korg med några hårda kulor i...

Så här såg det nästan ut när jag spelade in den lilla tejpade korgen med några hårda kulor i:



I nästa inlägg kommer vi att presentera lite bildkonst som har skapats i studion under inspelningens gång. HEJ!

Den fula, fula ankungen.

Vid närmare eftertanke skulle jag vilja ha bilder här; bilder i kulörta färger med samma slagkraft som bilderna av flaggresningen vid Iwo Jima, Armstrongs lilla steg för människan från Eagle eller som Tank Man som ställde sig framför en pansarvagn och sa "Stopp! Det här verkar vara rena jävla anarkin!".
Det skulle så mycket mer symbolisera dagen D i studion, när vi vände den sjunkande skutan rakt opp och ner, på rätt köl och svarvade den skönaste svan av den fula, fula ankungen Spegelöga.
Jag, Simon och Elof med armarna om varandras axlar, leende och med hattarna på sne.
Ny sång, ny synth, ny synth, ny synth, ny synth och triggad virvel.

Vad skriver han om...?

Vi har dragit ut på inspelningen, längre än vanligt. Vi började ju för sjutton i maj med att spela in sex nya alster. De sex alsterna blev halvvägs fem, för den sjätte låten sög. Sexan var långt från det Apoteket Apan ni kommer att minnas 2007.
Guldägget, grädden på glassen, inspelningens flaggskepp var ju redan på förhand låten Spegelöga. Men någonstans blev allt fel. Basen var för basig, trumman var för plain, sången var falsk, gitarrerna för lika och för falska och det var inget driv i den, ingen spets och inget tryck.
Zim Zala Bim!!! Igår skruvade vi sönder den, minimerade den och byggde upp den igen. Nu är den där uppe, där vi alltid vetat att den skulle hamna. Högt hängde vi den och nu tar vi inte ner den igen.
Igår kväll (för ett par timmar sedan) skulle Elof lägga det sista rockägget, den sista tamburinen och den sista marackasen. Sen är det bara att stoppa ner låtarna i mixern och dra igång.
Strö palmblad, bred ut kläder för nu kommer vi!

Lergöken är hemma

Såja! Nu har jag varit ifrån Apoteket Apan i över en vecka. Jag har blivit lerig, full, ful, sur, och trött.
Jag åkte med ett gäng kompisar som jag knappt kände kan man säga, nu känner jag dem bättre.
Såg ETT band på festivalen när den börjat, sen åkte vi till Malmö och bodde på hotell. I malmö fick vi en ruta på bilen krossad och bilstereon stulen, så vi åkte då till lund med tåg och bodde där i en lägenhet. Igår lyckades vi få en ny ruta på bilen till ett hutlöst pris och kunde åka hem i en lerig och illaluktande farkost, utan musik och utan några roliga festivalhistorier.

Innan jag åkte märkte jag att en mycket viktig bit av studion hade pajjat, vilket var extremt tråkigt. Den var inte helt oväntat fortfarande paj när jag kom dit igen. Idag har jag försökt styra upp det så att Apoteket Apans skiva någon gång kan bli klar, det är jävligt frustrerande att veta att den ligger och väntar på att färdigställas och inte kunna göra ett smack åt det!

På torsdag ska vi repa, det känns som ett mycket klokt och välbehövligt beslut.
När studion fungerar (förhoppningsvis innan helgen) ska åsa få spela tamburin och jag ska spela äpple och ägg, kanske jultomtebjällra också. Håll i hatten, spänn fast säkerhetsbältet, knäpp upp skjortan och häll champagne på bröstet, fika på sturekatten!

Nej förresten gör för fan inte det, det enda vi vill är att du som lyssnar på Apoteket Apan ska dela vår känsla när vi erövrar världen, nu drar vi igång!

Lergök

Elof är på Roskilde. Där är det typ löjligt lerigt. Synd för honom att Eagles of Death Metal har ställt in. Hoppas Arcade Fire, Björk, Flaming Lips och framför allt Queens of the Stone Age gör bra ifrån sig. Men han ska förstås bara se en massa emo och räkna otajtheter hos Arctic Monkeys trummis.

Kom hem istället, Elof, vi har en skiva att mixa!

Sommaren suger

Alla bara är lediga eller jobbar och åker till och från stan i ett. Man köper en ny bas, men det hjälper liksom inte för man kan inte repa och får därför inte testa den på riktigt. Och så är det sol hela tiden...

Men söndagen i midsommarhelgen regnade det. Jag åkte hem från landet med min svåger i en VW-bubbla i mysigt sommarregn. Han släppte av mig vid studion, där de andra stod och kurade under ett litet litet tak i väntan på Elof. Elof kom, Jonas satte på kaffe och jag blandade en drajja. Simon satte sina sista körer och alla var glada.


Vi använde en cigarrmik för att få ett lite rökigare ljud.


Åsa, vår sångproducent, skakar på huvudet åt en dålig tagning. "Ta om, jag vet att du kan bättre!" tycks hon vilja säga.

That time of year.

Det är nu det finns lycka. Det är nu det finns mat till djuren. Det är nu ni med flint får melanom på skalpen. Det är nu du orkar. Det är nu som ingen måste.

Det är nu vi borde. Det är nu man skall. Det är nu allt mixas.

Men det är nu mixern enligt hörsägen har åkt till en musikfestival i Roskilde.

Så jag sitter bara och trummar med fötterna mot klinkergolvet.

Åsas sång klar!

Förra tisdagen var det dags för mig att lägga sång i studion. På måndagen var Simon där och briljerade och nu var det äntligen min tur. Klockan 18:00 satt vi igång och det gick som smort. Jag var otroligt peppad och vem blir inte lycklig av att få åka från jobbet till studion?! När klockan var 22:30 var vi färdiga och jag var trött efter ett intensivt sjungande i dryga 4 timmar. Mest nöjd är jag med slutet av "Ska det va så svårt då", där jag förvandlades till en punkdrottning. :)

Ledarsången är lagd

Nej, nej. Nu trodde du att vi hade slutat blogga och tagit sommarlov. Nej, ack nej.
Vi har varit i studion tre gånger sedan sist och allt börjar falla på plats. Igår spelade Simon in nästan alla sina körer och jag lade min sista låt. Ska det va så svårt då, tänkte vi och tryckte på Rec. Ledarsången är lagd! Ikväll är det dags för Åsa, the machine, att lägga sina körer. Vi räknar med att det tar en kvart.

Hemsidan är uppe igen. Det står ingenting nytt där. Den är samma färg och har samma bilder och låtar.

Work 2 Live - Live 2 Rock

Sjätte juni skulle vi spela på Fredmans tio veckor långa festival. Vi kom lite för tidigt till soundcheck och fick helt enkelt njuta av glass i solen längs Drottninggatan en halvtimme. Vi passade också på att fnissa åt människor som gick lyteskomiskt. (Förlåt, det var verkligen inget personligt. Allt är Monty Pythons fel!) Soundchecken gick fint och vi spreds åter för vinden. Jag och Anders åkte hem och grillade lite fläskfilé. Gott. Kring nio rullade vi ner på stan igen.

In i det sista såg vi ut att bli utan publik, men så snart slutsignalen fastställt att Sveriges fotbollslandslag på nationaldagen hade slagit Island med hela fem mål mot noll, så fylldes lokalen snabbt av poptörstande människor. Vi körde igång.

Vi var alla på topp och ljudet var apbra. Anders hade dock inte riktigt kollat sin medhörning och blev, för att höra sig själv, tvungen att knäa då han skulle spela solo. Vilket förstås bara såg grymt koolt ut. Som ni märker gjorde vi en spelning i svart klädsel, till skillnad från måndagens spelning med vita skjortor. Det är viktigt att vara snygg då man representerar Apoteket Apan.

Allt som allt spelade vi elva tolv låtar och publiken var väldigt nöjd, krävde mer gjorde de t o m. De fick en låt till, men sen lämnade vi över till våra replokalsfränder Conchis, som också gjorde en fantastiskt bra spelning.

Sist av allt ger jag er en bild på mig själv, eftersom jag sällan syns på scenen där jag står bakom Atletiske Anders. Håll till godo!

Stampen igår

Igår spelade Apoteket Apan, på den gamla jazzklubben Stampen i Gamla Stan, i Stockholm. Spektaklet iakttogs av 20 st gamla vänner/syskon/föräldrar och därtill ett stort gäng nya människor, i en sauniskt varm källarlokal klockan 21.45 en måndag. Arrangemanget stod Molotov Studios för och det sköttes väldigt proffsigt och effektivt.

Elof kom inte med på någon bild, då han fick sitta i en liten bur inmurad i väggen bakom bandet.

Apoteket Apan igår klädda i vitt körde låtordningen: 1. Spegelöga 2. Stopp! Hjälp! 3. Skell Hell 4. Processen, livet och byråkratin 5. Nere bland rötterna 6. Humanuelle och för första gången fick Simon spela saxomophone live.


Imorgon är det Fredmans i Uppsala, som gäller. Klockan 22.00 kör vi igång.

Gitarrmani

Igår spelade vi in de sista gitarrerna! Simon Kågedal var på besök i studion och gjorde ett förträffligt jobb.
Jonas och Simon anlände i en blå bil som sedan gick sönder och ska bogseras bort idag. De hade med sig två gitarrer: Anders SG och Andreas strata. Det blev SG som gällde, den lät väldigt fint när vi lyckades koppla in toppen i lådan istället för som tidigare då vi kopplade in toppen i en annan topp som inte var kopplad till någon låda.

Vi började med en rocklåt vid namn Skell Hell där Simon bland annat har ett solo, det spelades in med en skitdålig förstärkare som gav ett skitbra ljud. Det dubbades även på ett distat fylleskrål i bästa kvalborgsanda (video kommer).



Vi tog lunch efter första låten. Nej, det blev inte pannkaka, jag ljög. Det blev att jag övningskörde till ICA, glömde veja för ett antal bilister och tryckte på gas istället för broms. Jonas åt farmarbiff medan Simon åt ljummen soppa och jag satte i mig en pastasallad. Efter lunch blev det gott kaffe som vi hade inhandlat, anlände gjorde Anders Bäccman för att inspektera Simon Kågedals omtalade färdigheter att spela gitarr med svajarm. Simons svajjande gitarrer fick gå genom diverse pedaler i olika form och färg (de lät också lite olika), så här snabb var Jonas på att koppla om efter Simons behag:



Nu kan man säga att nästan allt utom sången är lagt på nya skivan och det känns ju toppen! Trummor, bas, gitarr, synth, orgel, piano, nycklar, trianglar, stolar, knäpp, klapp och skrik är det vi har spelat in hittills. Det är bara tamburiner, ägg och sång kvar. Sen kommer vi säkert komma på nåt mer också. När alla bakgrunder finns vill Jonas sjunga in så fort som möjligt, men vi har sagt åt honom att han ska hålla sig till låtarnas tempo. Jonas är den enda som medverkat under alla inspelningsdagar och det började märkas igår:







Nu är det inte långt kvar tills att han släpper ut sin ångest, Jonas Furberg mina damer och herrar.

Genrep

Nu har jag cyklat hem i ett iskallt ösregn, en typisk försommarkväll i Uppsala. Jag kommer från en framgångsrik repetition med bandet Apoteket Apan. På repetitionen spelade Simon på Anders gitarr, Anders på Tomas gitarr, Jag på Fredriks trummor, Åsa på Simons synth och Jonas sjöng i Jons mick. Åsa sjöng stundtals i Simons mick och Simon sjöng en del i Åsas mick. Jon var den enda som spelade på sitt eget instrument. Imorgon ska Simon spela på Andreas och Anders gitarrer genom min sladd in i Andreas topp som kommer vara kopplad till Roines eller Jackes låda. Det är så det går till när man bor i mellansverige och spelar i ett lovande, kaxigt punxpop-band med psykiska problem...

Hej Gitarrism! (De sade att jag fick skriva vad jag ville.)

Nya inspelningar. Den eviga frågan är ju gitarr-ljuden. Nu finns en gitarr på Elofs högljudda Applemaskin, en ska till. Den ska livskonstnären och multiinstrumentalisten Simpan rekordera, eftersom den som redan finns är signerad mig. Anders. Jag kan ju inte ha två.

Jag har alltid närt en faiblesse för skumma gitarrer. Min första var förvisso en stratakopia, föga skumt. En Peavey, den var helt okej. Jag spelade skatepunk på den, i efterhand frågar jag mig varför. Bytte ut den mot en Ibanez Iceman. Det är en av världens sjukaste gitarrer, och bara vacker i sin fulhet. Liksom, kolla bara. (Nu ska du titta på bilden till höger.) Jag snodde en ful vardaglig bild från nätet bara för att visa hur mycket den är för mycket. Mycket, eller hur?

Nåväl, japansk gura, japansk design, mer eller mindre Ibanez första original - innan Iceman hade de mest gjort kopior på amerikaner som Gibson och Fender. Jag var ung, kanske kan jag förlåtas i livet - kanske först post mortem. Triple coil-mickar. Jojomen.

Nåja, Paul Stanley i KISS, ett band jag för övrigt aldrig lyssnat på, är den musiker som mest förknippas med Iceman. Bara det säger hur idiotisk den ser ut på en 17-årig kille med finnar, långt hår och skatepunkband. Det blir liksom en tragisk effekt över det hela - ungefär som med live roleplay eller tatueringar på språk man inte förstår.

Jag hade kvar den ganska länge ändå, men till slut insåg jag att jag behövde en riktig gitarr. Jag insåg att jag nog var tvungen att köpa mig en SG. Efter många om och men hittade jag en jag gillade på annons i Stockholm. Jag kunde inte köpa en svart eller en vinröd som vanligt folk, utan hittade en havsblå... eller nåt. Det var en specialutgåva som fångade mitt intresse, alltså havsblå, eller nåt, och med gulddetaljer.

Mycket vacker. Jag var säkert nöjd ett tag. Sen insåg jag att hur bra en SG än låter, så låter den nog för lite som en strata, så efter hundra telefonsamtal hittade jag vad jag tror är en Gibson P-94 i en dammig monter på norra Södermalm. (För den pinsamt okunnige kan jag berätta att det är en vanlig P-90 i humbuckerkläder, alltså lite större för att passa i humbuckerhål.)

Gitarren lät - och låter - fantastiskt. Ändå, tänkte jag senare, kanske borde jag ha något som utvidgar ljudet? En till gitarr kanske?

Jag hittade en Italia Mondial på rea. Den var halvakustisk, i retrostil (vågar jag mig på att använda uttrycket retro-futurism?) och hela locket var i plast. Följaktligen var det ett instrument fullständigt omöjligt att motstå. Den hade dessutom två ingångar eftersom den förutom normala pickups även var utrustad med piezomickar. Till skillnad från vanliga gitarrpickups fungerar såna inte elektromagnetiskt utan plockar faktiskt upp de rent fysiska vibrationerna från strängen.

Ingen människa ville väl ha den förutom jag och snubben jag lyckades sälja den till för inköpspriset. Jag insåg att man bara kan spela på en gitarr i taget och att inte ens Yngwie bär upp att byta gitarr mellan låtarna på ett gig. (Vadå "inte ens Yngwie," förresten? Vad fan bär han upp? Ingenting.)

Jag fyller snart trettio och hoppas att jag numera kan bära upp en tråkig gubbgitarr. Jag därför vågat mig på att köpa en begagnad Fender Telecaster, och den kommer ni att få höra på inspelningen. Välkomna nu snällt Jürg till klassen!

Jürg låter fantastiskt, och precis som man kan hoppas att en gitarr ska göra. (Eller, man kanske skulle sätta i en klase stackade humbuckers så att den låter lite mer som en Les Paul...? Haha.)

Nej, den tiden över. Den är dessutom redan customiserad. Mänskan jag köpte den av satte i en Van Zandt-pickup, de gör sina grejor i Texas och gör en jivvla stor affär av just det, rätt kul. Bra stoff iallafall.

Svårt bara att göra sig av med gamle Norge. Men jag kanske måste. Vill någon ha en havsblå Gibson SG med gulddetaljer? Kom med ett bud.

Fast man kanske ska ha den kvar. Gud vet att den lät bra i repan med Simon på Norge och jag på Jürg.

Skell Hell

Idag har jag varit i studion och levt loppan. Bland annat så spelade jag in en metronom på låten "skell hell" såhär i efterhand, det var inte för att Simon ska hålla takten, utan för att det blir mycket roligare intro på så vis. Det var en sån gammeldags metronom som förutom att hålla ett relativt stadigt tempo i kanske 20 minuter också kan säga "pling!" om man ber den snällt.
Jag gick även loss med saxen i det flottiga och dästa pianot som Jonas berättade om, jag tog bort hela slutet på en låt och det blir bra, men är fortfarande flottigt, äckligt och däst, ni får höra själva sen.

Det sista jag gjorde var att ha sönder mina truminspelningar med hjälp av lite kompression och distorsion. För er som vet vad den här typen av mätare visar så låg den klistrad på detta vis hela låtarna igenom, sånt gör mig glad.


Idag är det ju tisdag och på fredag kommer Simon och Jonas och då ska Simon försöka spela på en gitarr, vi får se hur det går. Antagligen alldeles utmärkt. Vi har redan planerat fredagens lunch: pannkaka med sylt och lite annat.

Veni, vidi, repi.

Jo, vi kom. Som vanligt lite för sent. Simon hade köpt en sallad. Anders gick igen för att köpa öl till sig själv, cola till Åsa, snus till Jonas och halstabletter till mig. Vi pratade och började koppla ihop instrument med pedaler och pedaler med förstärkare och elektricitet.

Vi körde igenom de sex låtar som vi ska spela på Fight Club på måndag. Det kändes lite svajigt, men lät väldigt bra. En tele och en SG matchar varann mycket bättre än två SG. Sen tog vi paus, diskuterade att byta ut någon äldre låt på listan mot en nyare, men kom fram till att publik gärna vill känna igen en lagom del av materialet. Sen skrev vi en lista till Fredmans, där blir det både mer nytt och mer gammalt. Och vi såg att det var gott, så vi spelade alla låtarna på den nya listan. Sen gick vi hem.

Jag vill ha en ny bas! En med mer plonk. Min Sweagle är väldigt skön att spela på och har grym sustain, men känns inte så klar och kärnfull. Nästa år i Jerusalem? På onsdag åker jag och Elof till Tjockholmen för att intervjuas och fotas inför spelningen. Ambitiöst, jag gillar de här arrangörerna. Vi ska ljuga oss blå. Underskatta aldrig en bra lögn.

Synthen, Pianot, Sjukan

Lördag 26/5.
Jag steg upp alldeles för tidigt och jobbade alldeles för fort på mitt sjukhusjobb. Ute sprudlade det av solstrålar och pippifåglar och redan nu är ventilationsproblemet ett faktum på infektionskliniken. En lövtunn bit och en cykeltur senare klampade jag upp för trappan hemma hos Loelvs. Klockan slog tre gånger. Åsa och Elof hade under min arbetsdag tagit sovmorgon och ätit frukost, var och en hos sig (tror jag) och sedan mötts och spelat in Ska det va så svårt då?. De var just klara med sin lunchpaus när jag kom inångandes. De fick varsin påse smält glass, som jag inhandlat på Statoil en halvtimme tidigare. Åsa hade ont i halsen och Elof strålade som solen. Vi promenerade ner till Smedjan och inspelningen tog fart igen. Två låtar gick som en dans. Lite nya slingor fick vi hitta på, tack vare herr Bäccmans sprudlande spontanitet ett par dagar tidigare.
Sen kom den sista låten för dagen och allt brast efter en rast:









Naturligtvis hör inte pizza och billig folköl ihop med den rått asketiska, konstnärliga kreativitet, som vi vill uppnå på den här skivan. Men människan är svag i båd' kött och tanke, så nu står vi där med skägget i brevlådan och har lagt ett flottigt och äckligt däst piano på en av låtarna.

Anders kan spela gitarr

Anders Bäccman, vår en(d)a gitarrist, kom på besök till studion, datumet var den 22:a Maj 2007.
Vi började med att brygga kaffe som Anders hade med sig, utan kaffe är det svårt att göra inspelningar har vi upptäckt.
Jag hade velat ha mjölk till kaffet med tanke på hur en mage fungerar, men så blev det inte, latheten satte stopp.

Efter en stunds konversation om livet i allmänhet tar Anders fram gitarren som vi lyckats låna av en riktig, livs levande musiker. Den ser fin ut, det är en helt vanlig Fender Telecaster. Vi försöker oss på en massa konstiga signalvägar och kopplar hit och dit. Först blir vi besvikna, men den låter lite bättre när vi kopplat in den i förstärkaren.



Gitarren visade sig vara aningens svårstämd, något som vi först inte lade märke till, men som sedan blev ett av årets hittills största problem. Vi hade en stämapparat men den hjälpte inte mycket, vi fick lära oss att lita på våra så kallade gehör. Båda tror att det berodde på en värdelös G-sträng, en sån som sitter på när man köper gitarren, en sån som 150 ledsna indiekids har fingrat på i butiken, en sträng som aldrig kommer gå att stämma, ja ni fattar...

Efter ett tag tog entusiasmen sommarlov, Anders var trött, jag var trött, ingenting fungerade som det skulle. Jon och Anders undrade om det kunde vara fel på bilen.



Det var det inte.

Den 22:a Maj 2007 var min värsta dag på länge. Eftersom det inte alls gick bra med den ostämda gitarren och en liten jazzorkester kom och ville repa i inspelningsrummet steg frustrationen till oanade höjder och jag kände att vi kanske skulle ta och lägga ner. Jag gick ut och slog så hårt det bara gick på mina trummor och cymbaler, sedan sprang jag upp på ett berg, runt berget, upp på berget igen och tillbaka till studion. Sedan bytte jag tröja och byxor och drack vatten och då gick det mycket bättre för oss alla.
Det slutade lyckligt, alla var glada, alla var trötta utom Jonas och Jon.

Sen blev det bas

Jonas nämnde att det spelades in bas den 19:e maj, jag kan bekräfta det.

Den 19:e gick jag upp alldeles för tidigt, då hade det börja grönska på väg till studion.



Inte långt därefter anlände Jonas och Jon i en blå bil, de hade tidigare i veckan hämtat ett knippe husvagnar som vi skulle pröva ut för en kommande turné.



Allt såg bra ut tills det visade sig att Jon egentligen var Jonas. Jag kände ett visst obehag och gillade inte det faktum att jag hade blivit förd bakom ljuset under två års tid.



Skulle jag nu spela in denna rödhåriga lilla människa som hade lurat mig så illvilligt?
Nej, allting ställdes så snart till rätta genom en magisk kopp kaffe som avslöjade tricket, koppen visade att Jonas var Jonas och Jon var Jon, även att jag inte alls heter Elof, men det är en annan historia.



Jon hade styrketränat en hel del för att orka med de 6 låtarna.





Vi använde tre stycken mikrofoner för att fånga upp det som kom ut ur den svarta lådan.



När vi hade lyckats äta lunch gick det framåt för Jon, och utför för Jonas.



Jon klarade av alla låtar och vi fick en stabil grund som Anders skulle stå på. Han tänkte också spela gitarr.
Jag upptäckte att mina bandmedlemmar hade lämnat lite dricks i studion, jag gillar när folk visar uppskattning för det jag gör, tack!

Vi tar det från början

Som sagt så är bloggen bakvänd just nu, men det ska jag försöka ändra på.
En liten resumé kan vara på sin plats...

För cirka en månad sedan så började jag spela in trummor i studion, i repan sades det att "tre låtar räcker, vi ska inte spela in nåt som inte känns färdigt", så jag spelade in tre låtar och så här glad var jag:



Det tog en dag att slänga in de tre låtarna och det kändes skönt när man var klar.
Min käre vän Gustafv var med och tryckte på knappar, rattade på rattar och placerade mikrofoner på strategiskt utvalda platser i närheten av trummorna. Detta på grund av att det kan vara aningens knepigt att ställa sin egen gain och höra allt som händer när man sitter och spelar. Jag lyckas alltid bli nervös när jag ska spela in mig själv och därför gick det mycket långsammare och var mycket tråkigare än jag hade tänkt mig från början, det är dock ingen ovanlighet.

När vi hade repat lite mer så började vi snacka om att vi behövde fler låtar, vi bestämde oss alltså för tre låtar till, vilket jag tyckte var jävligt tungt eftersom jag måste micka upp trummor igen, bli nervös och dessutom ringa dit Gustafv och bjuda på en massa kaffe. Jag lyckades i alla fall spela in tre låtar till, de var lättare än de tidigare och det tackar jag Jonas för.

Vi bestämde även att Viktor Thylwe skulle vara med på skivan. Jag ringde honom och vi tog en dag i studion för diverse pålägg. Det resulterade i en härlig blandning av fingerknäpp, handklapp, stolgnissel, stön, nycklar och triangelspel.
Vi åt ingenting, vi drack ingenting, det är då det blir som bäst.





Mer skvaller kommer, håll ut...