måndag 20 augusti 2007

Vi välkomnar Viktor!

Verkligen. Det har blivit så att vi behöver någon som kan ta över keyboarden från Åsa, för hon når inte fram till tangenterna längre. Vi skrev en lista på personer som vi skulle kunna tänka oss att spela med. Överst på listan stod Viktor, som bl a lagt lite percussion på alla våra inspelningar och även i övrigt varit en vän till Apoteket Apan ända sen vi började. Vi frågade, och han sa ja.


Ikväll har vi repat tillsammans för första gången. Även om vi saknade Anders, som dumt nog valt att tillbringa ett par veckor i Thailand istället för att spela med oss, så gick det fint. Viktor lärde sig alla låtarna på ett kick och är redo att stå på scenen. Snart kommer vi till din stad, inte missa!

söndag 12 augusti 2007

Grattis!



Tack för god mat och en supertrevlig fest!

onsdag 1 augusti 2007

I väntans tider.

Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker att glädjen som sommaren ska innebära är dubbel. Min höstdepression är borta och jag jag är tacksam för det, men jag blir frustrerad av det här.

Tror att det kan ha att göra med semesterfenomenet. Barndomens sommarlov lade ribban på en ouppnåeligt hög höjd. På åttiotalet var inte växthuseffekten känd i de breda folklagren, så följaktligen regnade det inte hela sommaren. Klimatet nu verkar vara en självuppfyllande profetia: om åtta miljoner människor känner sig maktlöshet och defaitistiska så borde det ju ha någon effekt.

Eller inte. Troligen inte.

Jag menar att nu kan semestern inte bli lika bra. Den blir åtminstone aldrig lika lång. För mig personligen innebär ledighet dessutom ett dåligt samvete eftersom jag konsekvent vägrar att ha ett riktigt arbete med anställningstrygghet och betald semester.

Nå. Jag åkte till västkusten och blev regnad på. Elof, något av en mixningens nyckelperson, drog till grannlandet i öst för att frottera sig med släktingar. Jonas och Åsa är i Småland (som tvärt emot vad namnet antyder inte alls är litet, eller för den delen mer än ett). Simon leker lekar på koloni. Jon har varit uppe i hembygden och skulle sedan bestämt åka till en liten oskiftad by i Roslagen.

Jag är föga bättre. När alla kommer hem gifter jag mig, och sedan reser jag bort i två veckor.

Här i hemstaden är det tomt och en förväntansfullhet hänger redan i luften. Allting väntar på att människorna ska komma tillbaks igen så att livet kan börja.

För jag vill nog tro att det i högre utsträckning är vardagen som är livet än de korta stunderna av ledighet. Annars längtar man bort majoriteten av sitt liv. Det vore ju synd. Bättre då att forma sin vardag så att man inte hatar den och till varje pris vill att den ska gå över.

Kan det vara ett problem det här att alla åker bort så fort de blir lediga? Man kanske borde börja tillbringa en del av ledigheten hemma? Jag skulle göra det där jag inte hann med för att jag jobbade. Umgås med försummade vänner. Repa med försummade band. Eller bara märka att hemkvarteren luktar annorlunda när det är varmt och man är ledig.