Genrep

Nu har jag cyklat hem i ett iskallt ösregn, en typisk försommarkväll i Uppsala. Jag kommer från en framgångsrik repetition med bandet Apoteket Apan. På repetitionen spelade Simon på Anders gitarr, Anders på Tomas gitarr, Jag på Fredriks trummor, Åsa på Simons synth och Jonas sjöng i Jons mick. Åsa sjöng stundtals i Simons mick och Simon sjöng en del i Åsas mick. Jon var den enda som spelade på sitt eget instrument. Imorgon ska Simon spela på Andreas och Anders gitarrer genom min sladd in i Andreas topp som kommer vara kopplad till Roines eller Jackes låda. Det är så det går till när man bor i mellansverige och spelar i ett lovande, kaxigt punxpop-band med psykiska problem...

Hej Gitarrism! (De sade att jag fick skriva vad jag ville.)

Nya inspelningar. Den eviga frågan är ju gitarr-ljuden. Nu finns en gitarr på Elofs högljudda Applemaskin, en ska till. Den ska livskonstnären och multiinstrumentalisten Simpan rekordera, eftersom den som redan finns är signerad mig. Anders. Jag kan ju inte ha två.

Jag har alltid närt en faiblesse för skumma gitarrer. Min första var förvisso en stratakopia, föga skumt. En Peavey, den var helt okej. Jag spelade skatepunk på den, i efterhand frågar jag mig varför. Bytte ut den mot en Ibanez Iceman. Det är en av världens sjukaste gitarrer, och bara vacker i sin fulhet. Liksom, kolla bara. (Nu ska du titta på bilden till höger.) Jag snodde en ful vardaglig bild från nätet bara för att visa hur mycket den är för mycket. Mycket, eller hur?

Nåväl, japansk gura, japansk design, mer eller mindre Ibanez första original - innan Iceman hade de mest gjort kopior på amerikaner som Gibson och Fender. Jag var ung, kanske kan jag förlåtas i livet - kanske först post mortem. Triple coil-mickar. Jojomen.

Nåja, Paul Stanley i KISS, ett band jag för övrigt aldrig lyssnat på, är den musiker som mest förknippas med Iceman. Bara det säger hur idiotisk den ser ut på en 17-årig kille med finnar, långt hår och skatepunkband. Det blir liksom en tragisk effekt över det hela - ungefär som med live roleplay eller tatueringar på språk man inte förstår.

Jag hade kvar den ganska länge ändå, men till slut insåg jag att jag behövde en riktig gitarr. Jag insåg att jag nog var tvungen att köpa mig en SG. Efter många om och men hittade jag en jag gillade på annons i Stockholm. Jag kunde inte köpa en svart eller en vinröd som vanligt folk, utan hittade en havsblå... eller nåt. Det var en specialutgåva som fångade mitt intresse, alltså havsblå, eller nåt, och med gulddetaljer.

Mycket vacker. Jag var säkert nöjd ett tag. Sen insåg jag att hur bra en SG än låter, så låter den nog för lite som en strata, så efter hundra telefonsamtal hittade jag vad jag tror är en Gibson P-94 i en dammig monter på norra Södermalm. (För den pinsamt okunnige kan jag berätta att det är en vanlig P-90 i humbuckerkläder, alltså lite större för att passa i humbuckerhål.)

Gitarren lät - och låter - fantastiskt. Ändå, tänkte jag senare, kanske borde jag ha något som utvidgar ljudet? En till gitarr kanske?

Jag hittade en Italia Mondial på rea. Den var halvakustisk, i retrostil (vågar jag mig på att använda uttrycket retro-futurism?) och hela locket var i plast. Följaktligen var det ett instrument fullständigt omöjligt att motstå. Den hade dessutom två ingångar eftersom den förutom normala pickups även var utrustad med piezomickar. Till skillnad från vanliga gitarrpickups fungerar såna inte elektromagnetiskt utan plockar faktiskt upp de rent fysiska vibrationerna från strängen.

Ingen människa ville väl ha den förutom jag och snubben jag lyckades sälja den till för inköpspriset. Jag insåg att man bara kan spela på en gitarr i taget och att inte ens Yngwie bär upp att byta gitarr mellan låtarna på ett gig. (Vadå "inte ens Yngwie," förresten? Vad fan bär han upp? Ingenting.)

Jag fyller snart trettio och hoppas att jag numera kan bära upp en tråkig gubbgitarr. Jag därför vågat mig på att köpa en begagnad Fender Telecaster, och den kommer ni att få höra på inspelningen. Välkomna nu snällt Jürg till klassen!

Jürg låter fantastiskt, och precis som man kan hoppas att en gitarr ska göra. (Eller, man kanske skulle sätta i en klase stackade humbuckers så att den låter lite mer som en Les Paul...? Haha.)

Nej, den tiden över. Den är dessutom redan customiserad. Mänskan jag köpte den av satte i en Van Zandt-pickup, de gör sina grejor i Texas och gör en jivvla stor affär av just det, rätt kul. Bra stoff iallafall.

Svårt bara att göra sig av med gamle Norge. Men jag kanske måste. Vill någon ha en havsblå Gibson SG med gulddetaljer? Kom med ett bud.

Fast man kanske ska ha den kvar. Gud vet att den lät bra i repan med Simon på Norge och jag på Jürg.

Skell Hell

Idag har jag varit i studion och levt loppan. Bland annat så spelade jag in en metronom på låten "skell hell" såhär i efterhand, det var inte för att Simon ska hålla takten, utan för att det blir mycket roligare intro på så vis. Det var en sån gammeldags metronom som förutom att hålla ett relativt stadigt tempo i kanske 20 minuter också kan säga "pling!" om man ber den snällt.
Jag gick även loss med saxen i det flottiga och dästa pianot som Jonas berättade om, jag tog bort hela slutet på en låt och det blir bra, men är fortfarande flottigt, äckligt och däst, ni får höra själva sen.

Det sista jag gjorde var att ha sönder mina truminspelningar med hjälp av lite kompression och distorsion. För er som vet vad den här typen av mätare visar så låg den klistrad på detta vis hela låtarna igenom, sånt gör mig glad.


Idag är det ju tisdag och på fredag kommer Simon och Jonas och då ska Simon försöka spela på en gitarr, vi får se hur det går. Antagligen alldeles utmärkt. Vi har redan planerat fredagens lunch: pannkaka med sylt och lite annat.

Veni, vidi, repi.

Jo, vi kom. Som vanligt lite för sent. Simon hade köpt en sallad. Anders gick igen för att köpa öl till sig själv, cola till Åsa, snus till Jonas och halstabletter till mig. Vi pratade och började koppla ihop instrument med pedaler och pedaler med förstärkare och elektricitet.

Vi körde igenom de sex låtar som vi ska spela på Fight Club på måndag. Det kändes lite svajigt, men lät väldigt bra. En tele och en SG matchar varann mycket bättre än två SG. Sen tog vi paus, diskuterade att byta ut någon äldre låt på listan mot en nyare, men kom fram till att publik gärna vill känna igen en lagom del av materialet. Sen skrev vi en lista till Fredmans, där blir det både mer nytt och mer gammalt. Och vi såg att det var gott, så vi spelade alla låtarna på den nya listan. Sen gick vi hem.

Jag vill ha en ny bas! En med mer plonk. Min Sweagle är väldigt skön att spela på och har grym sustain, men känns inte så klar och kärnfull. Nästa år i Jerusalem? På onsdag åker jag och Elof till Tjockholmen för att intervjuas och fotas inför spelningen. Ambitiöst, jag gillar de här arrangörerna. Vi ska ljuga oss blå. Underskatta aldrig en bra lögn.

Synthen, Pianot, Sjukan

Lördag 26/5.
Jag steg upp alldeles för tidigt och jobbade alldeles för fort på mitt sjukhusjobb. Ute sprudlade det av solstrålar och pippifåglar och redan nu är ventilationsproblemet ett faktum på infektionskliniken. En lövtunn bit och en cykeltur senare klampade jag upp för trappan hemma hos Loelvs. Klockan slog tre gånger. Åsa och Elof hade under min arbetsdag tagit sovmorgon och ätit frukost, var och en hos sig (tror jag) och sedan mötts och spelat in Ska det va så svårt då?. De var just klara med sin lunchpaus när jag kom inångandes. De fick varsin påse smält glass, som jag inhandlat på Statoil en halvtimme tidigare. Åsa hade ont i halsen och Elof strålade som solen. Vi promenerade ner till Smedjan och inspelningen tog fart igen. Två låtar gick som en dans. Lite nya slingor fick vi hitta på, tack vare herr Bäccmans sprudlande spontanitet ett par dagar tidigare.
Sen kom den sista låten för dagen och allt brast efter en rast:









Naturligtvis hör inte pizza och billig folköl ihop med den rått asketiska, konstnärliga kreativitet, som vi vill uppnå på den här skivan. Men människan är svag i båd' kött och tanke, så nu står vi där med skägget i brevlådan och har lagt ett flottigt och äckligt däst piano på en av låtarna.

Anders kan spela gitarr

Anders Bäccman, vår en(d)a gitarrist, kom på besök till studion, datumet var den 22:a Maj 2007.
Vi började med att brygga kaffe som Anders hade med sig, utan kaffe är det svårt att göra inspelningar har vi upptäckt.
Jag hade velat ha mjölk till kaffet med tanke på hur en mage fungerar, men så blev det inte, latheten satte stopp.

Efter en stunds konversation om livet i allmänhet tar Anders fram gitarren som vi lyckats låna av en riktig, livs levande musiker. Den ser fin ut, det är en helt vanlig Fender Telecaster. Vi försöker oss på en massa konstiga signalvägar och kopplar hit och dit. Först blir vi besvikna, men den låter lite bättre när vi kopplat in den i förstärkaren.



Gitarren visade sig vara aningens svårstämd, något som vi först inte lade märke till, men som sedan blev ett av årets hittills största problem. Vi hade en stämapparat men den hjälpte inte mycket, vi fick lära oss att lita på våra så kallade gehör. Båda tror att det berodde på en värdelös G-sträng, en sån som sitter på när man köper gitarren, en sån som 150 ledsna indiekids har fingrat på i butiken, en sträng som aldrig kommer gå att stämma, ja ni fattar...

Efter ett tag tog entusiasmen sommarlov, Anders var trött, jag var trött, ingenting fungerade som det skulle. Jon och Anders undrade om det kunde vara fel på bilen.



Det var det inte.

Den 22:a Maj 2007 var min värsta dag på länge. Eftersom det inte alls gick bra med den ostämda gitarren och en liten jazzorkester kom och ville repa i inspelningsrummet steg frustrationen till oanade höjder och jag kände att vi kanske skulle ta och lägga ner. Jag gick ut och slog så hårt det bara gick på mina trummor och cymbaler, sedan sprang jag upp på ett berg, runt berget, upp på berget igen och tillbaka till studion. Sedan bytte jag tröja och byxor och drack vatten och då gick det mycket bättre för oss alla.
Det slutade lyckligt, alla var glada, alla var trötta utom Jonas och Jon.

Sen blev det bas

Jonas nämnde att det spelades in bas den 19:e maj, jag kan bekräfta det.

Den 19:e gick jag upp alldeles för tidigt, då hade det börja grönska på väg till studion.



Inte långt därefter anlände Jonas och Jon i en blå bil, de hade tidigare i veckan hämtat ett knippe husvagnar som vi skulle pröva ut för en kommande turné.



Allt såg bra ut tills det visade sig att Jon egentligen var Jonas. Jag kände ett visst obehag och gillade inte det faktum att jag hade blivit förd bakom ljuset under två års tid.



Skulle jag nu spela in denna rödhåriga lilla människa som hade lurat mig så illvilligt?
Nej, allting ställdes så snart till rätta genom en magisk kopp kaffe som avslöjade tricket, koppen visade att Jonas var Jonas och Jon var Jon, även att jag inte alls heter Elof, men det är en annan historia.



Jon hade styrketränat en hel del för att orka med de 6 låtarna.





Vi använde tre stycken mikrofoner för att fånga upp det som kom ut ur den svarta lådan.



När vi hade lyckats äta lunch gick det framåt för Jon, och utför för Jonas.



Jon klarade av alla låtar och vi fick en stabil grund som Anders skulle stå på. Han tänkte också spela gitarr.
Jag upptäckte att mina bandmedlemmar hade lämnat lite dricks i studion, jag gillar när folk visar uppskattning för det jag gör, tack!

Vi tar det från början

Som sagt så är bloggen bakvänd just nu, men det ska jag försöka ändra på.
En liten resumé kan vara på sin plats...

För cirka en månad sedan så började jag spela in trummor i studion, i repan sades det att "tre låtar räcker, vi ska inte spela in nåt som inte känns färdigt", så jag spelade in tre låtar och så här glad var jag:



Det tog en dag att slänga in de tre låtarna och det kändes skönt när man var klar.
Min käre vän Gustafv var med och tryckte på knappar, rattade på rattar och placerade mikrofoner på strategiskt utvalda platser i närheten av trummorna. Detta på grund av att det kan vara aningens knepigt att ställa sin egen gain och höra allt som händer när man sitter och spelar. Jag lyckas alltid bli nervös när jag ska spela in mig själv och därför gick det mycket långsammare och var mycket tråkigare än jag hade tänkt mig från början, det är dock ingen ovanlighet.

När vi hade repat lite mer så började vi snacka om att vi behövde fler låtar, vi bestämde oss alltså för tre låtar till, vilket jag tyckte var jävligt tungt eftersom jag måste micka upp trummor igen, bli nervös och dessutom ringa dit Gustafv och bjuda på en massa kaffe. Jag lyckades i alla fall spela in tre låtar till, de var lättare än de tidigare och det tackar jag Jonas för.

Vi bestämde även att Viktor Thylwe skulle vara med på skivan. Jag ringde honom och vi tog en dag i studion för diverse pålägg. Det resulterade i en härlig blandning av fingerknäpp, handklapp, stolgnissel, stön, nycklar och triangelspel.
Vi åt ingenting, vi drack ingenting, det är då det blir som bäst.





Mer skvaller kommer, håll ut...

Mr Studio himself

Det blir lite bakvänt det här, eftersom bloggen kom till efter själva inspelningens början, men självklart hade Herr Z redan lagt trummorna innan basen lades. Med Packet menade jag såklart, studiovildarna. Inte Mr Studio Himself, Elof. Han hade lagt baskagge och virvel och hihat och olika slags cymbaler och en och annan puka på låtarna redan, innan vi andra ens fick tillträde till Smedjan. Vi börjar nästan alltid våra inspelningar på det sättet. Trummor först. Jag vet inte riktigt varför egentligen, men det blir lättast så. Och trummorna låter magiskt bra.

So far so good

För en vecka sedan öppnades Smedjans portar för packet igen. Förra lördagen, den 19:e, spikade Jon dit basen på sex purfärska spår. Till lunch blev det tonfisk, ris, hårdbröd, ägg, sallad, lök, korv, majs, ketchup och pasta. Sen fortsatte det med kaffe och te. Fantastiskt trevligt hade vi och basljudet blev asbra sedan vi hittat Stand By-knappen på bastoppen. Det kan man väl säga var själva summan i kardemumman. Bastoppen.

Bloggen är uppe!

Nu har vi lyckats ordna en studioblogg.
Snart kommer vi slänga upp en massa härliga bilder och berätta vad vi åstakommer under inspelningen och
vad som står på tapeten, vi kommer också klaga på livet i allmänhet och den stress som hänger som ett grått
höstmoln över oss...