Jag har alltid närt en faiblesse för skumma gitarrer. Min första var förvisso en stratakopia, föga skumt. En Peavey, den var helt okej. Jag spelade skatepunk på den, i efterhand frågar jag mig varför. Bytte ut den mot en Ibanez Iceman. Det är en av världens sjukaste gitarrer, och bara vacker i sin fulhet. Liksom, kolla bara. (Nu ska du titta på bilden till höger.) Jag snodde en ful vardaglig bild från nätet bara för att visa hur mycket den är för mycket. Mycket, eller hur?
Nåväl, japansk gura, japansk design, mer eller mindre Ibanez första original - innan Iceman hade de mest gjort kopior på amerikaner som Gibson och Fender. Jag var ung, kanske kan jag förlåtas i livet - kanske först post mortem. Triple coil-mickar. Jojomen.
Nåja, Paul Stanley i KISS, ett band jag för övrigt aldrig lyssnat på, är den musiker som mest förknippas med Iceman. Bara det säger hur idiotisk den ser ut på en 17-årig kille med finnar, långt hår och skatepunkband. Det blir liksom en tragisk effekt över det hela - ungefär som med live roleplay eller tatueringar på språk man inte förstår.
Jag hade kvar den ganska länge ändå, men till slut insåg jag att jag behövde en riktig gitarr. Jag insåg att jag nog var tvungen att köpa mig en SG. Efter många om och men hittade jag en jag gillade på annons i Stockholm. Jag kunde inte köpa en svart eller en vinröd som vanligt folk, utan hittade en havsblå... eller nåt. Det var en specialutgåva som fångade mitt intresse, alltså havsblå, eller nåt, och med gulddetaljer.
Mycket vacker. Jag var säkert nöjd ett tag. Sen insåg jag att hur bra en SG än låter, så låter den nog för lite som en strata, så efter hundra telefonsamtal hittade jag vad jag tror är en Gibson P-94 i en dammig monter på norra Södermalm. (För den pinsamt okunnige kan jag berätta att det är en vanlig P-90 i humbuckerkläder, alltså lite större för att passa i humbuckerhål.)
Gitarren lät - och låter - fantastiskt. Ändå, tänkte jag senare, kanske borde jag ha något som utvidgar ljudet? En till gitarr kanske?
Jag hittade en Italia Mondial på rea. Den var halvakustisk, i retrostil (vågar jag mig på att använda uttrycket retro-futurism?) och hela locket var i plast. Följaktligen var det ett instrument fullständigt omöjligt att motstå. Den hade dessutom två ingångar eftersom den förutom normala pickups även var utrustad med piezomickar. Till skillnad från vanliga gitarrpickups fungerar såna inte elektromagnetiskt utan plockar faktiskt upp de rent fysiska vibrationerna från strängen.
Ingen människa ville väl ha den förutom jag och snubben jag lyckades sälja den till för inköpspriset. Jag insåg att man bara kan spela på en gitarr i taget och att inte ens Yngwie bär upp att byta gitarr mellan låtarna på ett gig. (Vadå "inte ens Yngwie," förresten? Vad fan bär han upp? Ingenting.)
Jag fyller snart trettio och hoppas att jag numera kan bära upp en tråkig gubbgitarr. Jag därför vågat mig på att köpa en begagnad Fender Telecaster, och den kommer ni att få höra på inspelningen. Välkomna nu snällt Jürg till klassen!
Jürg låter fantastiskt, och precis som man kan hoppas att en gitarr ska göra. (Eller, man kanske skulle sätta i en klase stackade humbuckers så att den låter lite mer som en Les Paul...? Haha.)
Nej, den tiden över. Den är dessutom redan customiserad. Mänskan jag köpte den av satte i en Van Zandt-pickup, de gör sina grejor i Texas och gör en jivvla stor affär av just det, rätt kul. Bra stoff iallafall.
Svårt bara att göra sig av med gamle Norge. Men jag kanske måste. Vill någon ha en havsblå Gibson SG med gulddetaljer? Kom med ett bud.
Fast man kanske ska ha den kvar. Gud vet att den lät bra i repan med Simon på Norge och jag på Jürg.
2 kommentarer:
Yngwie bär upp så mycket löshår och kroppshydda, så han behöver inte bära upp något annat. Men vad kallar han sina gitarrer? Jag skulle tänka mig att hans favorit heter något i stil med Gandalor the Dragonslayer.
I got my first real six-string
Bought it at the five-and-dime
Played 'til my fingers bled
It was summer of '69
Me and some guys from school
Had a Band and we tried real hard
Jimmy quit and Jody got married
I shualda known we'd never get far
Oh when I lock back now
That was seemes to last forever
And if I had the choice
Ya - I'd always wanna be there
Those were the best days of my life
Ain't no use in complainin'
When you got a job to do
Spent my evenin's down at the drive in
And that's when I met you
Standin on a mama's porch
You told me that you'd wait forever
Oh and when you held my hand
I knew that it was no or never
Those were the best days of my life
Back in Summer of '69
Man we were killin' time
We were young and restless
We needed to unwind
I guess nothin' can last forever, no
And now the times are changin'
Look at everything that's come and gone
Somethimes when I play that old six-string
I think about ya wonder what went wrong
Standin' on a mama's porch
You told me it would last forever
Oh the way you held my hand
I knew that it was now or never
Those were the best days of my life
Skicka en kommentar